Jag kommer aldrig att komma fram. Jag har gått i den här backen i en evighet. Jag är dömd att fortsätta gå i den här backen i resten av mitt liv, fast i eviga plågor.
En ensam stjärna lyser över Mawenzi och dess vandring uppåt över Kilimanjaro är det enda som visar mig att tiden faktiskt går framåt. Att jag inte är fast i en förbannelse med eviga plågor där tiden slutat gå. Pannlampståget längre upp, slingrar sig sakta som ett luciatåg. Jag är så trött att det är näst intill omöjligt att vara vaken. Jag har aldrig längtat efter soluppgången som jag gör nu.
När soluppgången väl kommer orkar jag knappt ägna den en blick, men någonstans i mitt dimmiga medvetande så ser jag ändå att jag behöver ta en bild. Jag klarar inte av att stå upp, det är jag för höjdsjuk för. Jag sitter ner och tar bilden, lutar armbågen mot backen för att ha någonting som känns rakt, någonting som känns som upp eller ner. Bilden blir helt sned, men jag vet redan att det är en riktig pang-bild.
Den redigerade bilden från toppnatten. Swipea för att se originalbilden.
Det jag inte visste då var att det är ett minne som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Trots att jag mådde så fruktansvärt dåligt, och trots att jag var helt groggy, är den där stunden när jag satt där och tog en bild av soluppgången, ett av de tydligaste minnen jag har. Kanske är det ett så tydligt minne just för att jag också tog en bild av stunden?
Det är just de här minnena, de där oförglömliga stunderna, jag vill hjälpa dig att fånga. Vill du också ha med dig bilder som betyder något – bilder som känns ända in i själen när du minns stunden? Det är vad du får med dig från kursen Fånga äventyret på bild. Anmälan öppnar på söndag, och du som står på väntelistan då kommer att få en fin bonus!
//Louise, din fotoguide
Comments